Vi packade väskan och körde.
Min sambo var nog lite nervös eftersom han körde fel!
Istället för att svänga av mot Helsingborg så tog han avfarten mot östra ljunby. Några minuter längre att köra... ?

När vi väl kom fram var klockan 22.00
Blev bra bemötta av en barnmorska som skulle ta CTG och känna hur öppen jag var.
Väl inne så hade jag inte lika ont längre, och värkarna var fortfarande oregelbundna. Men öppen 3 cm!
Hon sa till oss att vi blir föräldrar innan 7.30 i morgon bitti..! (Lycka)

TYVÄRR, så fick vi en ny barnmorska som vi skulle ha genom förlossningen. Otrevlig var hon!
Vi fick stanna kvar, men vi bestämde oss för att åka till mc donalds för att äta något, skulle vi inte gjort.. Återigen fick jag sitta i en bil med hemska värkar!
Det blev inte långvarigt, utan vi beställde och åkte sedan tillbaka till förlossningen.

Först fick jag ta lavemang. Och sedan bada. I badet satte det igång ordentligt!! Max 20 minuter sen var det upp igen och känna på mig. Nu var jag öppen 5 cm.
Fick lustgas, vilket jag inte tyckte hjälpte någonting alls. Så jag skrek efter epedural (stavning?)
Och den sprutan, herregud vad guld värd!!) efter den så släppte ALLT.
Där låg jag, avslappnad, och vi fick lyssna på en bitter barnmorska som inte alls verkade vilja uppskatta sitt jobb. Sjukt opersonlig och otrevlig.

Det tog inte lång tid innan jag kände hur det tryckte ner. Det kändes som att jag skulle bajsa på mig!
Jag behövde trycka på, men fick inte, var bara öppen 8 cm, men jag tryckte på i alla fall..
Hade ingen aning om hur jag skulle göra, men jag kämpade, även om jag inte riktigt kände, i och med min bedövning.
Krystade i en timme.. Och sen klockan 5.19 var pojken ute.

Detta med att smärtan försvinner när det ute, skit ner er! Gjorde lika ont, och ännu ondare att sy. 6 stygn fick jag. Och sen försvann min barnmorska, utan ett Hejdå eller lycka till.

(Fortsättning kommer)

Jaha. Tänkte det är dags att börja skriva ner allt om min son, Olliver. Så varför inte skriva ner det i en blogg?
Lite för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa hans framsteg, och sen för att jag tycker om att skriva.

Tänkte börja med att skriva om förlossningen...
Jag har alltid varit rädd för att föda barn.
Men i 9 månader hinner man bearbeta det ganska bra, och man fick helt enkelt ta det som det skulle komma! Ut, det skulle han vilket fall som helst.
Jag gick över 11 dagar - kändes som en evighet att få vakna varje morgon och känna, "det kan starta vilken dekis som helst!"
Dagen kom, klockan 06.30 den 2 november vaknade jag av en underlig känsla i magen. Förstod inte riktigt att det kunde vara på gång förens klockan 10 på morgonen, då jag gick in till min sambo och sa att jag började få lite ont i magen.
Jag bestämde mig för att skriva till min mamma och syster att inte ringa under dagen, detta ville jag klara ensam!
För att inte värkarna skulle avta så tog vi en promenad, en promenad som annars tar ca 15 minuter tog nu 40 minuter med alla pauser!!
Ja, timmarna gick och jag fick mer och mer ont, men var inte direkt inställd på att han skulle titta ut idag.
När klockan närmade sig fyra så skulle vi sätta oss i bilen för att hämta sambons pappa ca 30 minuter bort, skulle vi inte ha gjort! Att sitta i en bil med värkar är inget jag rekommenderar ?
Där satte det igång ordentligt, fast med oregelbundna värkar. Allt mellan 3 minuter till 20..
Så höll det på till 7 på kvällen då jag bestämde mig för att ringa förlossningen. De bad mig vänta i och med de oregelbundna värkarna, så jag satte mig i duschen.
21.00 stod jag inte ut längre, ringde och fick åka in.

(Fortsättning kommer)